Min första 100 miles TEC 2015

IMG_4496Efter 24 timmar 46 minuter och 47 sekunder var jag i mål. Jag kan fortfarande gå in i hur jag kände mig när jag gick i mål. Totalt fysiskt slut och även tömd mentalt och väldigt emotionell. Jag vill skrika av lycka och lägga mig ner på marken och gråta på samma gång men kunde inte uppbåda styrka att göra någonting. Med ett leende på läpparna så går jag fortfarande runt med mitt bältesspänne var jag än går.

Det är svårt att sammanfatta och beskriva upplevelsen av att äntligen få springa 100 miles för första gången men jag ska göra så gott jag kan. Jag skrev en del om mina förberedelser innan loppet så jag kunde jämföra med hur det blev i slutändan. Jag ska göra ett försök att beskriva den emotionella berg- och dalbana som loppet blev.

Redan dagarna innan loppet så började jag känna mig riktigt nervös, äntligen skulle det hända som jag väntat på så länge. Jag var tidigare mest rädd över att bli sjuk och jag kände mig inte helt hundra dagarna innan men jag såg till att sova och äta ordentligt. Packningen ordnade jag upp tidigt i veckan för att slippa och tänka på det. Jag började känna mig lite förkyld men det bröt aldrig riktigt ut som tur var.

IMG_4490

På tävlingsdagen var jag där tidigt för att installera mig. Redan när jag kom dit så fick jag se vinnaren av 200 miles Torbjörn Gyllebring göra en varvning vid Ensta krog. Då hade han varit ute i ett dygn redan och såg oberörd och stark ut. Det var inspirerande att se för oss som skulle starta på 100 miles. Det var skönt att komma dit i tid och få sätta upp lådan och hinna småprata med andra löpare innan.

IMG_4484

När startskottet gick så höll jag precis som planerat en lugn lunk och lät mig inte stressas av andra som höll ett högre tempo. Jag hade flera flaskor Tailwind färdigblandade i depån och hade med mig två ut hela tiden för att kunna ta en flaska i timmen. Jag visste att jag skulle vara tvungen att hålla mig under 90 minuter per mil eller 1 h 40 min per varv för att klara mig under 24 timmar. I början av loppet hade jag ingen aning om det var rimligt och egentligen var målet att bara ta sig runt.

Jag kände mig inte jättestak i starten men det var skönt att komma iväg. De två första varven flöt på bra även om det var en del kö på stigarna i början vilket inte gjorde så mycket då det hjälpte att bromsa tempot. Under varv 3-5 så mådde jag ganska illa vilket jag tror berodde på att jag tryckt i mig för mycket kalorier (250/h) men jag tror ändå att det hjälpte mig senare i loppet. Jag sprang för det mesta ganska själv vilket både är en fördel och en nackdel men jag hann prata med många ändå.

Varv Tid
1 1:17:28
2 1:21:47
3 1:25:22
4 1:31:23
5 1:39:16
6 1:45:53
7 1:50:14
8 2:10:17
9 2:22:36
10 1:55:38
11 1:42:12
12 1:41:57
13 2:02:56
14 1:59:42

Jag startade med ett underställ och löparjackan över. Det var lite svårt med klädsel de första varven då solen sken tidvis vilket gjorde att jag blev svettig men det blåste ganska kallt nere vid sjön.

När jag gick in på sjätte varvet efter ca 57 km varvade jag genom att köra en halv flap jack och vatten åttonde timmen för att sen gå tillbaka till Tailwind nionde timmen, det hjälpte mot illamåendet.

När jag gick ut på sjunde varvet vid sjutiden efter ca 69 km så var det pannlampa på även om jag inte behövde använda det förrän lite senare. Det blev inte riktigt mörkt förrän en bit efter 20:00. Än så länge hade jag hållt hyfsat bra tempo, de första tre varven runt 1:20 och varv 4-6 mellan 1:30 -1:45. Varvningarna var snabba och bra i depån, bara att byta till nya flaskor Tailwind.

Sjunde varvet var ganska segt och slutade på runt 1:50. Jag fick med mig lite hamburgare ut och fortsatte varva Tailwind en timme med vatten och flap jacks en timme. I mitten av varv 7 träffade jag på Marcus igen som legat före mig ett tag. Han mådde dåligt och hade kräkts fyra gånger, jag var lite orolig att han skulle bryta men han avslutade start sen under 24 timmar. Marcus hade redan bytt om och gick för att bli av med illamåendet. Jag sprang i förväg för att göra klädbyte innan jag gick ut på åttonde varvet.

Efter ca 80,5 km och strax innan nio på kvällen bytte jag alla kläder inklusive underkläder och det var fruktansvärt skönt och helt klart tiden det tog ca 14 minuter. Det gick inte så snabbt och Marcus hade hunnit komma in i tältet och frågade om jag var klar snart. Jag var lite borta just då så jag hade svårt att ge ett klart svar på den frågan. Åttonde varvet gick även det lite långsammare än varv 7 även om man drar bort tiden för klädbytet, mörkret var här och det var segt. Jag kommer inte ihåg så mycket av det här varvet. Redan här började jag att fundera på att byta skor. Än så länge hade jag kört med mina Vivobarefoot Stealth med 2 mm sula, inga trailskor direkt. Det blev lite fuktigare på kvällen och jag var rädd att halka när jag blev trött i mörkret.

Jag bytte trots allt inte skor innan jag gick ut på varv 9, jag hade nu sprungit ca 92 km och 100 km gränsen hägrade. Jag hade redan slagit mitt tidigare distansrekord på 85 km. Varv 9 var ett riktigt katastrofvarv. Tiden och distansen till 100 km kröp fram. Jag började känna mig riktigt, riktigt trött och ville sova. Det var inte roligt längre. Varv 9 sprang jag mellan 23:01 och 01:24 på natten och det var det tuffast varvet. Jag satte mig på en stubbe i skogen precis innan man börjar passera de tre kraftledningarna. Jag hade ingen tvekan om att jag skulle inte skulle klara det men jag började känna att jag fick satsa på 30 timmar och sova lite. Jag vet inte hur länge jag slumrade på stubben men det var runt 5 minuter tror jag. Många sprang fortfarande detta varvet och hade god hjälp av sina pacers. På något sätt hankade jag mig runt detta varvet och kom in till depån, varvet hade tagit 2 h 22 min, katastrof.

Jag tog beslutet att byta skor så jag kunde öka tempot. Det var fantastiskt skönt att massera in fötterna med Sportslick, ta på sig strumpor och mina nya Vivobarefoot Trail Freak som adderade dubbar på 3,5 mm. Det var helt rätt beslut även om det tog mig 15 min att byta med nya buntband för chip osv. Det blev i varje fall ca 100,4 km i mina kära Stealth.

Jag oroade mig för hur jag skulle få upp tempot som hade blivit för lågt. Jag pratade lite med tältgeneralen Daniel som tydligt sa till mig att det här håller inte. 2 h och  22 min är för långsamt, du måste öka. Javisst tänkte jag men smög sen bort till omklädningsrummet för att sova en stund på en bänk. Som tur var hade Daniel koll på mig och sparkade ut mig snabbt. Daniel var en räddande ängel här och fick fart på mig. Han bara sa till mig att nu ser du till att bara ge järnet ner till sjön och sen slutar du inte att springa.

I det här läget var jag så slut mentalt och fysiskt. 10 mil var avverkade men min kropp var helt sönder. Det var nu loppet började. Det enda jag hade i huvudet var Daniels instruktion. Varv 10-12 blev mina ärovarv, jag sprang på ren adrenalin och ilska. Nu skulle det gå undan. Dessa ca 33 km kommer jag aldrig att glömma, om man räknar bort skobytet så var jag nere på varvtider på runt 1:40 igen. Sub 24 kändes återigen helt rimligt. Speciellt under varv 10 gick de flesta med sina pacers och jag passerade säkert 20 personer bara det varvet. Jag kände mig oövervinnerlig, som att inget kunde stoppa mig. Det var också ren lycka över hur fantastisk kroppen är, trots att den var helt sönder efter 10 mil så körde den på som en maskin. Detta var också under mörkertimmarna mellan 01:30 och 06:44.  Någon skrek efter mig och undrade om jag hade startat i klassen 50 miles natt med det tempot.

Jag sprang ur mörkret in i gryningen både mentalt och rent fysiskt. Fåglarna började sjunga en bit innan fyra på morgonen och skogen fylldes sakta med liv och solljus. Det är svårt att beskriva och måste upplevas, jag kände att jag själv kom tillbaka till livet samtidigt som skogen och känslorna sköljde över mig. Jag var nu helt säker på att jag skulle klara loppet. Daniel, Svetlana med flera peppade mig i depån och jag tryckte i mig våfflor som var så underbart gott tillsammans med varm kycklingbuljong och jag fortsatte även med Tailwind och flap jacks. Jag kom ihåg att jag sa till Svetlana att jag hade så fruktansvärt ont i fötterna, svaret jag fick var helt naturligt att det är sånt som händer när man springer långt.

I början av varv 13 sprack drömmen om sub 24 på min första 100 miles. Jag gjorde misstaget att gå lite och luta mig fram på knäna för att fylla fötterna med blod och vila lite. När jag väl började gå så smärtade fötterna så fruktansvärt så jag knappt kunde gå. Jag började gå ner mot sjön i början av varvet och paniken började sprida sig lite. Hur ska jag nu komma i mål när jag knappt kan gå? Nu var jag själv, det var bara jag och smärtan. Jag försökte på olika sätt att få igång kroppen. Jag gick stegvis och stampade ner fötterna i asfalten för att komma igång. Nu var det bara steg för steg som gällde. Efter ett tag tvingade jag fötterna att springa, steg för steg. Nu handlade det bara om att springa bort till den papperskorgen, sen gå en bit, sen springa bort till den stenen. Så där höll jag på hela varv 13. Kroppen protesterade vilt men till slut gav den upp. Den måste ha insett att det inte hjälpte, jag tänkte inte under några omständigheter att stanna och bryta, jag skulle i mål. Steg för steg övervann jag smärtan och kom vidare.

Det tog mig strax 2 timmar att ta mig runt varv 13. För att klara sub 24 så behövde jag göra 1:40 på varv 13-14. Jag hade 1:10 kvar på varv 14 och insåg att det var helt kört i det stadie jag befann mig i. Varv 14 kändes dock bättre, det var trots allt sista varvet som jag klarade på strax under två timmar. Jag kände mig helt tom mentalt när jag närmade mig målet. Jag hamnade 46 minuter ifrån sub 24 och det är ganska mycket tid men nästa gång ska jag klara det utan problem.

Lyckan vid målgången var total och oerhört känslosam. Jag hade klarat min första 100 miles.

Jag är stolt att jag klarade mig helt utan pacer, det var ganska skönt att vara ensam med smärtan och bekämpa den. Jag var inte heller så pratglad när jag mådde illa. Jag hade självklart fantastisk hjälp av alla erfarna ultralöpare i tältet och då speciellt Daniel som var en riktigt klippa och som gav mig en spark i häcken när jag behövde det som mest. Jag hade kört bil dig och det var tur att mamma kom dit efter loppet och körde hem mig för jag stelnade ihop totalt. Jag sparade också mycket tid på att mamma blandade ihop nya flaskor Tailwind till mig under loppet.

Näringsmässigt fick jag i mig 16 laddningar Tailwind a 60 cl varav 3 var koffein och tre flap jacks. Bara på detta fick jag i mig i snitt 200 kalorier i timmen. Utöver detta fick jag i mig mer vatten, en del hamburgare, våfflor, salttabletter och köttbullar och lite pasta. Maten var sjukt god att få i sig som variation.

Supporten efter banan var helt otrolig. Först ungdomarna som satte upp ett tält vid Rönningesjön och grillade och hejade på oss långt in på natten. På Havrevägen hade flera familjer gått ihop och skrek för fulla muggar långt in på natten och bjöd på våfflor och vatten. Vid Gullsjön grillades det och hejades också. Sist men inte minst så var det flera mindre tjejer i slutet av banan som hejade och bjöd på godis. Det blev många high fives utefter banan. Sånt här betyder så oerhört mycket.

Varför väljer man att springa 100 miles? Jag har inget definitivt svar på den frågan förutom att jag kommer att göra det igen. Men uppenbarligen är det något som man inte kan få i andra sammanhang. För mig är det mycket fascinationen av hur mycket kroppen klarar av trots att den har stängt av. Den mentala kampen långt in på småtimmarna. Jag vet också att jag skulle göra det om och om igen bara för att få känna den känsla som jag hade varv 10-12, en oerhörd styrka.

Var det så tufft som jag hade tänkt mig? Det var tufft men jag var aldrig nere på den absoluta botten. Jag hade inga hallucinationer och jag funderade faktiskt aldrig på att bryta, däremot lockades jag av att dra ner på tempot och lägga mig närmre 30 timmars gränsen. Nästa gång kommer jag med flera erfarenheter rikare och ska göra allt för att pressa tiden ännu mer.

Mot nya utmaningar.

IMG_4508

Annonser