High Coast Ultra Sveriges tuffaste ultralopp?

Nu är loppet avklarat som jag med skräckblandad förtjusning har sett fram emot länge. High Coast Ultra är ett 129 km långt lopp som går ifrån Örnsköldsvik till Höga Kusten-bron på Höga Kustenleden. Totalt samlar man på sig 3678 höjdmeter under loppet. Det går även att välja en kortare sträcka på 75 km som då startar ifrån Skuleberget.

Uppladdningen

Förberedelserna är som vanligt en lika stor del av loppet som genomförandet. Jag ska villigt erkänna att förutsättningarna inte var de bästa denna gång. Efter att ha genomfört mitt första TEC 100 miles 18 april så skulle jag 10 veckor senare springa HCU. När jag planerade det så tyckte jag att marginalen var god, men då kände jag inte till hur lång tid min kropp skulle behöva för återhämtning. Tio veckor är inte så lång tid för återhämtning, träning för nästa lopp och sen nedtrappning innan loppet. I varje fall inte för utmaningar av den här kalibern.

Jag har länge tänkt skriva om återhämtningen efter TEC men den har aldrig riktigt tagit slut. I vilket fall som helst så hade jag någon vecka helt utan löpning efter TEC, sen sprang jag ca 3-5 mil i veckan några veckor men det kändes inte bra alls. Jag fick hög puls snabbt, kroppen protesterade vilt och jag hade känningar i vänster vad. Efter besök på Access Rehab blev det lite bättre men jag var tvungen att vila en hel vecka till. Sen kom jag igång med 5-8 miles veckor och vilade helt sista veckan. Jag la in betydlig mer höjdmeter och stig i nästan alla pass. Det var framförallt antalet höjdmeter som skrämde mig inför loppet och även terrängen.

Under loppet får man ha tre stycken drop bags varav en kan skickas till målområdet och de två andra till valfri station: Skuleberget 54 km, Nordingrå 84 km eller Fjärdbotten 109 km. Jag planerade att skicka mina till Skuleberget och Nordingrå, jag tänkte att jag inte hade så stor nytta av en drop bag när det ”bara” var 20 km kvar av loppet. Jag fyllde mina drop bags med extra energi och ombyte så det blev ganska lätta väskor. Desto mer blev det i väskan till målgången.

Jag hade förberett en lapp innan loppet med ungefär vilket tempo jag borde hålla och med information om olika stationer. Det var en del reptider att hålla reda på så att man inte åkte ut ur loppet:

  • Köpmanholmen 31 km (5 timmar)
  • Skuleberget 54 km (10,5 timmar)
  • Nordingrå 84 km (15,5 timmar)
  • Fjärdbotten 109 km (21 timmar)
  • Målgång Hornöberget (26 timmar)

Jag hade inte tänkt så mycket på reptiderna innan men det skulle visa sig bli en viktig del av loppet.

Loppet

IMG_5238

Förebild extremt peppade.

I och med att loppet startade 00.00 mellan fredag och lördag natt så åkte jag, Daniel och Tobias upp tidigt på fredag morgon och checkade in på Nordvik vandrarhem som ligger precis strax norr om Höga Kusten-bron. Planen var att sova på vandrarhemmet på dagen för att vara pigga på natten. På väg upp åt vi en tidig lunch för att sen äta pastabuffé på kvällen på vandrarhemmet (detta var en miss som jag ska återkomma till).

Väl på vandrarhemmet försökta jag sova mellan två till sex men det blev mer någon form av vaken dvala men jag tror att det hjälpte lite i varje fall.

Runt 21.30 gick transporten upp till Örnsköldsvik med buss men jag och Daniel åkte med arrangören Örjan. Uppe i Örnsköldsvik var det samling i en stor gymnastiksal där man kunde fixa det sista med sina drop bags och lyssna till en säkerhetsgenomgång av banan. Många förväntansfulla löpare gick runt och fixade eller försökte sova en stund.

Torget Örnsköldsvik.

Torget Örnsköldsvik.

Det var nära att vi lade bort den obligatoriska kartan av misstag (vilket hade gett ett tidsavdrag på 30 minuter) men som tur var fick jag med den. En halvtimme innan start gick vi ner i samlad trupp till torget för starten 00.00. Jag ska försöka beskriva banan utifrån mina minnen och kartan jag har så gott jag kan för jag vet att det är värdefullt när andra ska springa. Alla gånger är det inte så lätt då flera minnen och sträckor flyter ihop. Vi blev 50 stycken som startade på torget (herrar och damer) och under ett jubel gav vi oss iväg. Själva starten var riktigt häftig. Det var fullt med folk på torget och media var där och filmade. Första biten springer man ut ur Örnsköldsvik mot hoppbacken och påbörjar en klättring direkt med vacker utsikt över staden. Någon form av konsert pågick och man kunde höra musiken över hela staden. Jag kände mig helt ok även om jag tycker första biten är lite jobbig innan man kommer in i tävlingen.

Löpningen upp ifrån Örnsköldsvik.

Löpningen upp ifrån Örnsköldsvik.

Efter första stigningen sprang vi igenom ett mindre bostadsområde inna första riktiga höjden började även om den bara var ett litet smakprov över vad som skulle komma senare. Vi delades snabbt upp i mindre klungor. Jag såg Daniel ca 100 m framför mig länge men jag bestämde mig för att inte springa ikapp utan istället följa min plan och göra mitt lopp. Efter ca 5 km började första riktiga stigningen vid Brattlandsberget som även gav en rolig nerförslöpning på gräs som underlag. Efter 11 km och nerförslöpning blev det löpning på grusväg och asfalt förbi Utbysjön och Utbysundet och senare med utsikt över Bäckfjärden.

"Stigen" i Skuleskogen.

”Stigen” i Skuleskogen.

Här började mina problem på allvar. Jag har sällan problem med energiintag under loppet däremot missade jag med energiintaget innan loppet. Under dagen hade vi ätit lunch vid kl 11 sen åt vi inte middag förrän 19.00 vilket gjorde att jag åt alldeles för mycket och detta var fem timmar innan start. Bäst för mig är att äta mer nära loppet. Magen började med andra ord krångla ordentligt. Jag kämpade på men vid 16 km fick jag ge mig ut i skogen för att åtgärda problemet. Detta förbättrade situationen något men det blev inte helt bra. Det är ingen höjdare att få problem så tidigt i ett sånt pass långt lopp och jag var riktigt orolig över att detta skulle förstöra loppet. Men jag tryckte på och försökte tänka positivt, det här går över, jag ska vara ute ett dygn och jag kan vända det. Vid 17 km kom första obemannade stationen vid Sandlågan och tiden var då ungefär 1:55. Jag matade på med Tailwind (koffein och mandarin) 200 kalorier i timmen. Jag var helt självförsörjande på energi och behövde egentligen bara fylla på med vatten under loppet.

Mer "stig" i Skuleskogen.

Mer ”stig” i Skuleskogen.

Efter Sandlågan påbörjades en betydligt mer teknisk löpning med fler höjdmeter. Jag sprang och mådde illa mest hela tiden och sprang i olika varierande grupper. Pannlampan tyckte jag var till en stor hjälp här på de mörka stigarna då det var mulet ute. Vi sprang igenom vackra Balesuddens naturreservat med en hel del stigningar. Vid 26 km kom vi ut vid Hålviken där mer väg tog vid fram till Köpmanholem som var första matstationen vid 31 km. Vid Hålviken fick jag en ny följeslagare som heter Jonas ifrån Sundsvall. Det var skönt att slippa springa själv. Jonas hade varit tvungen att lämna sin kompis Mikael efter 4 km som fått kramp så han var övertygad om att han fick bryta. Vid Köpmanholmen var den första reptiden på 5 timmar där min mellantid var 04:02:16. Jag började inse att det gällde att ha koll på reptiderna. Efter ett kort stopp i Köpmanholmen sprang vi vidare. Under nästa etapp skulle vi ta oss an Skuleskogen vilket enligt många var den tuffaste sträckan rent tekniskt.

Skuleskogen

Skuleskogen

Efter ca 37 km slutade vägen och vi kom till Skuleskogen entré Nord. I början var det lättlöpt stig men det hela gick över i extremt svår löpning på klapperstensfält, klipphällar och stig som egentligen bara var stenar och rötter. Det var även halt och fuktigt på flera ställen och de spänger som fanns att springa på vara hala som såpa. Jag sprang brevid flera men blev plastblöt istället. Vi passerade även den berömda ravinen Slåttdalsskrevan. Slåttdalsberget är en av de större stigningarna under loppet. Här gick tempot ner ordentligt.

Vid entré Syd fans nästa obemannade vattenstation vid 44 km där tiden var 6:44. Här dök oväntat min följeslagares kompis Mikael upp som hade övervunnit sin kramp och sprungit vidare. Vi var nu tre i gruppen som kämpade vidare mot Skuleberget. Jag har inte lika många minnen av den här sträckan förutom att det blev mer väg igen och en del stiglöpning på slutet innan vi passerade E4:an precis innan Skuleberget.

Slåttdalsskrevan

Slåttdalsskrevan

Skuleberget

Skuleberget

Reptiden för Skuleberget vid 54 km var 10,5 timmar och vi klarade det med god marginal på 08:11:15. Här fanns min första drop bag och jag bytte tröja och fyllde på energi. Jag lämnade även pannlampan här och plockade upp mina extra batterier som jag laddade min klocka och telefon med senare. Vid Skuleberget skulle 75 km starten ske 09.00 så det var ganska mycket folk vid denna station. Redan här var det många som brutit i 129 km klassen.

Efter ett ganska långt stopp så sprang vi vidare förbi på vägen förbi Docksta för att sen komma in på en del stig och grusvägar med en rejäl stigning upp till Mäjasjöns fäbodar vid 68 km där det var ännu en obemannad vattenstation, tiden var då ca 10:23.

Ganska trasigt gäng vid Svartsjön obemannade vattenstation.

Ganska trasigt gäng vid Svartsjön obemannade vattenstation.

Efter Mäjasjön så blev det rejäl nerförslöpning på det tekniska hala underlaget. Någon undrade om vi inte hade sprungit under vattennivån ner i saltgruvorna med tanke på hur länge nerförslöpningen höll på. Efter nerförslöpningen passerade genom Ullånger där det var lite publik och folk som hejade på. Efter Ullånger började en ganska jobbig stigning på väg från Ullånger. Mellan Ullånger tog vi oss över Ringråberget nära Erikskojan, det var en rejäl ihållande stigning som tog mycket på krafterna och till slut kom vi fram till Svartsjön vid 12:20 efter 79 km där en obemannad vattenstation fanns. Jag träffade Örjan här som gav mig en ungefärlig summering vad som var att vänta utav resten av loppet, först en mindre stigning mot Nordingrå och efter Nordingrå är den tuffaste utmaningen att ta sig över Lidnipan som var den högsta stigningen under loppet.

Jag var rejält sliten vid det här taget och mådde mest illa hela tiden men vi kämpade på mot Nordingrå. Jag har inga direkt minnen här förutom att jag bara kämpade på och körde vidare. Vi kom till Nordgrå efter 13:27:50 (reptiden var 15,5 timme). Här hade jag min andra dropbag och bytte tröja och strumpor. Skorna torkade snabbt när man blev blöt men inte strumporna. Jag mådde som sagt fortfarande illa men pressade i mig potatismos och korv.

Mellan Nordingrå och Gåvik var det mest grusväg och vi tryckte på bra, jag hade helt nya krafter trots att vägarna steg kraftigt. Efter 96 km och med tiden 15:48 anlände till Gåvik där det var en ny vattenstation. Här började regnet att hälla ner och jag fick dra på min nya Berghaus som fungerade fantastiskt bra. Det är ingen höjdare när det börjar hällregna och man har tio mil i kroppen, stigarna blir inte direkt lättare.

På väg uppför Lidnipan i regnet.

På väg uppför Lidnipan i regnet.

Vi siktade nu mot nästa vätskestation vide Lidebro vid 102 km innan vi skulle upp på det beryktade, jag har inga direkta minnen av denna sträckan. Vi ankom till Lidebro i regnet vid 16:53. Jag försökte förstå alla höjdkurvor innan vi påbörjade klättringen men det var svårt att utläsa då det i själva verket var flera toppar. Mitt uppe på berget så fick jag lämna Mikael och Jonas. Jonas hade känningar i sitt knä och behövde gå. Själv kände jag att jag var tvungen att röra mig snabbare så inte fötterna svullnade upp så mycket. Jag tog mig ner ifrån höjderna så snabbt jag vågade och sprang så fort jag kunde med ny energi på stigarna. Här sprang jag om flera som tidigare hade passerat mig. Man kunde se att de hade det jobbigt.

Till Fjärdbotten kom jag efter 18:38:20 och 109 km. Nu var det ”bara” 20 km kvar. Jag gjorde ett snabbt stopp för att springa vidare. Jag förhörde mig om resten av banan och det verkade inte vara så utmanande. Jag kunde springa men om det skulle fortsätta med svår teknisk stig så vet jag inte om jag skulle klara av det.

Jag gav mig iväg och allt verkade stämma för det började med lättlöpt asfalt men sen övergick det i vad som verkade vara en ändlös stenstrand och klapperstensfält. Här var jag riktigt borta, jag fick inte alls ihop kartan med verkligheten men nötte på så gott jag kunde. Sista vattenstationen kom vid Lövvik 119 km. Jag fick även passera Kulberget som inte var så kul med sina 100 höjdmeter vid den här distansen. Efter Kulberget gick jag mest på ilska som energi ett tag. Varför gick leden först ner till vattnet sen upp och, ner igen osv? Jag räknade sakta ner kilometrerna, det var oerhört tufft. Kilometrerna kröp sakta fram. Upploppet var värt att minnas först löpning över en stor bra där man såg Höga Kusten-bron på avstånd. Sen fick man springa i en liten halvcirkel och passera under Höga Kusten-bron för att sen springa upp till målet på Hornöberget och Hotell Höga Kusten.

Det blev en sista kraftansträngning och jag gjorde som planerat och försökte att springa uppför stigningen. Det var en fantastisk känsla att springa i mål. Jag blev lite förvånad över att se Daniel där som hade kommit in ca 7 minuter före mig. Jag såg bara Daniel lite i början av loppet men trodde att han hade varit längre fram. Min GPS slutade på 132, 31 km. Jag hade räknat med en tid på 21:30 och landade på 22:25. Jag är extremt nöjd med det då det var svårt att förutsäga vad banan skulle kräva.

Mål!

Mål!

Efter loppet fick vi hamburgare och kunde njuta av utsikten. Jag fick även chans att heja fram några av de deltagare som var kvar, riktiga hjältar som inte bröt trots att de hade det riktigt tufft. Vi hade även tillgång till bastu och dusch där vi hann ta några öl. När vi väl kom i säng vid 00:30 på vandrarhemmet var det inga större problem att sova.

Jag känner mig ändå oförskämt bra idag, visst jag har fruktansvärt ont i låren och lite känningar i höger knä men överlag känner jag mig ok. Kroppen har nog hunnit anpassa sig en del efter TEC.

Är då HCU Sveriges tuffaste ultralopp? Det är åtminstone ett av de tuffaste om man ser till antalet höjdmeter och det extremt tuffa underlaget. Banan slukade många erfarna ultralöpare som fick bryta. Hela 17 stycken fick bryta av 50 startande i 129 km klassen. Löpning med många höjdmeter kan man förbereda sig på och även distansen men det är svårare med underlaget som behöver ganska specifk träning.

IMG_5339

Det känns tryggt i varje fall att de som har sprungit Swedish Alpine och Tierra kunde intyga att HCU är mycket mycket värre när det gäller underlaget och även antalet höjdmeter. Det känns bra för då har jag en bra inriktning över den utmaningen och vilken tid jag behöver hålla.

Energimässigt så fick jag i mig 6 koffein och 11 mandarin Tailwind på 200 kalorier styck färdigblandat i zippåsar, 3 flap jacks och vid Nordingrå potatismos och korv som en bonus. Jag gillar att vara helt självförsörjande för att slippa obehagliga överraskningar. Det som finns vid matstationerna ser jag som en ren bonus.

Höga Kustenbron efter målgång.

Höga Kustenbron efter målgång.

Ett tips om man ska springa HCU är att verkligen använda kartan när man springer. Det ger en helt annan förberedelse mentalt och man kan hänga med och se när olika stigningar kommer. Det är mycket löpning uppför och nerför. Jag har inte så stora problem med stigningarna men nerförslöpningarna var tuffa mest p.g.a. underlaget. Loppet gav 3 p till UTMB och det verkar vara helt rätt om man ser till utmaningen. Även denna gång sprang jag i mina Vivobarefoot Trail Freak vilket fungerade utmärkt.

Jag kan verkligen rekommendera HCU, du kommer garanterat att få uppleva något utöver det vanliga. Arrangörerna Örjan och Rasmus med flera har skapat ett riktigt unikt lopp. Tillsammans med funktionärerna var det oslagbart. Stort tack till Örjan som flera gånger stöttat mig och kommit med tips inför HCU. Örjan är en riktig eldsjäl och han och de andra arrangörerna har gjort ett imponerande jobb. Ett stort tack med till alla fantastiska invånare längs med Höga Kustenleden. Det märks att alla där är enormt stolta över sin natur och vänligheten var enorm när vi passerade.

Se även inslag om High Coast Ultra i P4 Västernorrland intervju med före detta fotbollsproffset Michael Brundin och inslag i SVT om loppet.

Slutligen måste jag visa en bild på det fantastiska priset. Om priset så står det:

Landhöjningen lyfter stenen
Vågornas kraft har format landskapet
Isens tygnd finns i ljushållaren
Höga Kustens stigar och vägar banar sig fenom det kuperade landskapet
Ljuslågan är löparnas outtröttliga vilja att nå målet vid Högakustebron

High Coast Ultra ljusstaken - en naturkraftsymbol

High Coast Ultra ljusstaken – en naturkraftsymbol

HCU visar så tydligt vad ultra är för mig. Det handlar inte om vem som springer den första milen eller ens den andra milen snabbast. Det handlar om vem som kan härda ut och hantera allt som kan hända under en ultra och det är mycket som kan hända. Det är många saker man kan förbereda inför ett ultra men det är samtidigt så oerhört mycket oförutsett som kan ske som måste hanteras. Det handlar om att bita ihop och gå i mål oavsett vad som händer.

Jag såg så många hjältar under detta lopp som jag flera gånger trodde skulle bryta men som oförtrutet kämpade vidare mot Höga Kustenbron. Lopp som går A till B är något utöver det vanliga och mycket spännande. Att loppet sen går genom en fantastiskt vacker natur gör inte saken sämre. Annars kan jag bara hålla med Henrik Lowermark (som också gjorde en stark insats på loppet) i att det hjälper att vara envis, stort tålamod och att inte ge upp så lätt.

Annonser