Tierra Arctic Ultra – ett äventyr

Efter 10 mil låg jag helt slut i kroppen vid sidan av leden bland ljungen mitt i natten och funderade på vad jag skulle ta mig till. Ett ofrivilligt bad i en fjällbäck i mörkret och kramp i vaderna hade ställt till det för mig ordentligt. Hur skulle jag nu ta mig i mål? Det var långt till nästa checkpoint och jag hade inte mycket krafter kvar. I pannlampans sken såg jag små ripungar kila fram och tillbaka tillsammans med lämmlar för att titta på mig. I ett halvt drömliknande tillstånd försökte jag resonera mig fram hur jag skulle agera.

IMG_6139

Taggade vid incheckning.

Riktigt så hade jag inte tänkt mig att min debut på Tierra Arctic Ultra 120 km skulle gå till. Det här var ett lopp som jag längtat efter länge trots att jag har varit lite slut i kroppen efter tidigare lopp under säsongen som TEC 100 och High Coast Ultra. Om jag hade vetat att Tierra skulle bli så tufft så skulle jag nog ha sparat det till nästa år. Men jag är ändå glad att jag startade i detta vackra lopp. Efter många förberedelser och noggrann packning begav jag mig norrut. Veckan innan loppet tillbringade jag i Abisko för att vandra runt i de fina omgivningarna så det blev en del vandring och höjdmeter innan loppet men ingen löpning.

Under torsdagen tog jag bussen ner till Kiruna för att möta upp med mina ultravänner för att ladda upp inför loppet. Det var ett bra upplägg att stanna en dag i Kiruna för att göra de sista förberedelserna. Tack vare alla tävlingar som finns häruppe så finns det bra butiker som Höjdmeter i Kiruna med allt man behöver. Jag hann även med ett besök på det numera nerlagda jäggarregementet där jag gjorde min värnplikt. Laddningen under dagen bestod annars av pizza och hamburgare senare på kvällen. Inte helt lyckad kost för min mage innan ett lopp men gott var det efter en veckas vandring.

Incheckningen för loppet var på Högalidskolan där även Fjällräven Classic hade sin registrering. Tyvärr göms Tierra undan tack vare Fjällräven Classic även om de samarbetar. Ingenstans utanför byggnaden stod det Tierra och de som var utanför kände inte heller till Tierra men efter lite letande hittade vi båset. Vid registreringen fick vi nummerlapp och karta. Vi var även tvugna att märka all energi vi skulle ha med oss med en spritpenna för att minimera skräp på leden. Bra initiativ men det känns lite meningslöst när Fjällräven Classic med alla sina deltagare som kör samtidigt inte märker sin mat och har med sig ofantligt mycket mer skräp.

IMG_6154

Ultrastökigt på rummet.

Tillbaka på hotellrummet så blev det ompackning flera gånger om, vi blev aldrig riktigt nöjda. Jag lyckades packa in ett Kinderägg i Mikaels väst vid packningen (som jag självklart märkte med startnummer). Vad är ett lopp utan ett riktigt Kinderägg? Enligt uppgift upptäkte han inte detta förrän efter 60 km. Bussen skulle gå 04:00 vid Ferrum så vi behövde gå upp 03:30. Jag fick erbjudande om att låna ett par Innov-8 Trailroc 245 på kvällen istället för mina Vivobarefoot Trail Freak. Jag sprang High Coast Ultra med mina Trail Freak med goda resultat och i slutändan vågade jag inte byta skor så här sent. Så här i efterhand skulle jag ha gjort det. Runt 22:00 gick vi i säng men det var extremt svårt att sova, jag tror jag sov sammanlagt 20 minuter under hela natten, det blev mer någon form av rastlös dvala.

IMG_6183

Jag och Mikael vid starten.

På morgonen blev det inte heller mycket sömn på bussturen ut till Nikkaloukta där man kunde lämna in bagage och få ett säkerhetsskynke som fästes på ryggsäcken. Vid starten fick man även ett chip som man konstigt nog skulle ha på benet hela loppet trots att det inte registrerades några mellantider. Av vad jag såg så användes det bara vid start och mål så det kunde man lika gärna ha haft i väskan och slippa vara orolig för att man skulle tappa det.

Lyckades smyga med ett Kinderägg i Mikaels väst.

Lyckades smyga med ett Kinderägg i Mikaels väst.

Starten gick 06:00 och det var en ganska häftig start. Tierra hade hyrt en en filmare som filmade starten med drönare. Det finns flera proffsiga videoproduktioner på Tierras FB-sida (se även videon längst ner).

IMG_6184

Jag och Marcus vid starten.

På den första sträckan fram till turen upp och ner till Tarfala skulle det vara relativt lättsprunget och jag satsade på att köra lite snabbare här än vad jag brukar på så här långa lopp. Det här gick ganska bra första milen och jag gjorde flera kilometer under 6 minuter men jag hade hög puls och det kändes inte så smärtfritt som det brukar. Redan här kände jag mig trött efter lite sömn, inget bra tecken tidigt i ett ultra. Men jag körde på även om jag även började få ont i ländryggen. När vi närmade oss svängen av till Tarfala så släppte jag iväg mina kompisar. Efter detta sprang jag i princip loppet helt själv. Magen började krångla redan här beroende på vad jag hade ätit dagen innan.

IMG_6193Efter 17,5 km var det dags att svänga av upp mot Tarfala och här gick det upp, och återigen upp i 8,5 kilometer. På ett ställe mitt på sträckan skulle man ta av över en bro och springa på vänster sida för att sedan springa tillbaka över en annan bro till höger sida igen för att undvika ett klipparti över forsen. Detta missade jag då även högra sidan var ledmarkerad och det blev lite klättring där jag funderade på om det verkligen var meningen att man skulle IMG_6194springa här, det kändes lite halt och farligt.  Det var tydligen flera som hade missat detta och klättrat på högersidan istället. När jag närmade mig Tarfalasjön så började jag möta de som låg i täten och lite senare även mina vänner. I det här läget var jag redan färdig och insåg att jag skulle få kriga varje kilometer för att klara det här loppet och det skulle definitivt bli närmre 24 timmar. Jag lyckades lägga mig vid kanten och sträcka ut ryggen lite innan jag fortsatte. Uppe vid Tarfala började det regna lite smått och jag fick på mig mitt regnställ. Väl uppe på Tarfalasjön var det en bit till checkpoint som låg på norra sidan av sjön. I och med att snösmältningen har varit så sen så var det fortfarande en del snö häruppe och is på sjön. Väl framme vid checkpoint Tarfala så blev det ett obligatoriskt kort vid glaciären efter ca 26 km.

Nerfarten blev lite behagligare och jag kände mig lite bättre till mods, det kändes som jag klarat av en tuff passage på banan. Efter 34 km var jag nere ifrån den extra Tarfalarundan och kunde börja springa mot fjällstationen. Denna sträckan är vacker där du ser de olika bergsmassiven men också en relativt seg sträcka. Jag kan inte säga att jag fick upp någon vidare fart i löpningen och led av de steniga stigarna. Skorna fungerade inte alls, vänstra skon blev också helt uppskuren vilket gjorde att jag blev ännu blötare i de otaliga vaden. Även denna sträcka var relativt ensam även om jag hade sällskap av två skånska killar korta sträckor.

IMG_6205

Innan jag påbörjar nedfärden mot Sälka.

Efter ca 46,5 km var det dags för nästa avstickare. Den korta rundan på 100 km så tar man vanliga vägen förbi Singi men på långa rundan skulle man vika av åt höger och ta 200 höjdmeter extra upp till en sjö 980 möh för att sen skråa ner på en stig ca 2 km norr om Singistugorna. Stigningen upp till sjön var ganska tuff och gick långsamt men nerfarten var desto behagligare.

 

Framme vid Sälka.

Framme vid Sälka.

Fram till Sälka var det rejält stenigt vissa sträckor och jag trodde aldrig att det skulle ta slut. Jag tror att jag passerade Sälka runt 60 km. Liknande löpning blev det sen mot Tjäktapasset där det inte var så mycket snö som jag trodde men det var svårt att se var sommarleden gick under den snö som fanns. Efter Tjäktapasset blev jag lite förvirrade ett tag och trodde att jag redan var framme vid Alesjaure men fattade när jag kom till checkpoint Tjäkta att jag var helt felt ute. Efter Checkpoint Tjäkta som var runt 74 km om jag kommer ihåg rätt så fick jag lite fart igen. Nu var jag sugen på att köra på och få slut på det hela. Här körde jag ganska mycket på ren ilska, det brukar fungerar ganska bra när jag är trött. Jag lyckades få på lite musiken i hörlurarna och laddade min Garmin. Mot Alesjaure var det flera partier med långa spänger att springa på och det var skönt som omväxling.

Utsikt på väg upp på Tjäktapasset.

Utsikt på väg upp på Tjäktapasset.

Till Alesjaure kom man äntligen vid runt 90 km och jag höll på att bli uppäten av mygg, här var jag relativt slut och längtade till slutet men det kände som att det var en evighet kvar. Vid Alesjaure var det dags för nästa avstickare för den långa sträckan, 2 km rakt upp på vägen mot Unnas Allakas för att få 200 höjdmeter extra. Nu började det att mörkna på allvar och de två skåningarna bakom mig bröt och återvände till Alesjaure. Det var inte helt lätt att hitta upp till checkpoint i skymmningen. De som sprang här lite tidigare på dagen hade nog en lättare resa. Väl uppe på checkpointen pustade jag ut och vilade lite. Nu var det dags att skråa ner obanat till leden igen nere vide Alesjauresjön. Nu var det så pass mörkt så jag hade pannlampan på och himlen var riktigt mörk. Jag fick höra att man skulle passera ett litet ”vattendrag” på vägen ner. Vägen ner tog mig ca 3 km och över 1 timme. Det var inget vattendrag utan snarare en flod. Det var här det höll på att gå riktigt illa. Jag är även tveksam till hur arrangören tänkt till säkerhetsmässigt vid denna passage. Nu var tanken att man skulle skråa snett ner men om man fått välja skulle jag följt floden ner till leden istället (vilket jag senare fick höra att många gjorde). Problemet var att jag inte hade den överblicken i mörket och hamnade mellan massa vattendrag och började passera det bredaste i mörkret, vattendraget var alldeles för kraftigt och jag fick ett ofrivilligt dopp och höll på att dras med. Men jag ska inte skylla ifrån mig, jag tog fel beslut och borde ha vetat bättre än att passera över där jag gjorde.

Om jag hade ramlat på allvar här så insåg jag att det skulle dröja länge innan någon hittade mig då detta var vid sidan av leden. Jag fick en massa adrenalin i kroppen och förstod att nu gällde det att röra på sig. Jag var genomblöt, slut på energi och helt slut. Jag började jogga framåt så gott jag kunde för att bli varm. Jag visste att enda sättet att klara mig var att jag skulle hålla mig i rörelse. Efter ett tag började det krampa i båda vaderna och jag fick byta strategi. Jag kom ingenstans och blev allt kallare, jag hade nu kommit ca 10 mil men insåg att jag inte skulle kunna fortsätta så här. Fram till nu kämpade jag meter för meter och räknade hela tiden i huvudet hur fort jag behövde ta mig framåt för att klara 24 timmar. Två timmar per mil, 1 timme för 5 km och hålla mig under 12 minuter för varje kilometer. Borde inte vara omöjligt men tempot gick även ner betydligt i mörkret.

Jag skakade så mycket av vätan och kylan att jag blev rädd för att utveckla hypotermi. Jag drog på mig alla extrakläder som fleece, regnjacka, regnbyxor, mössa och vantar och lufsade fram en kilometer. Sen var jag tvungen att lägga mig ner vid sidan av leden i ljungen och sträcka ut vaderna för att bli av med kramperna. Samtidigt kunde jag inte ligga för länge för då frös jag istället. Detta var den märkligaste sträckan under hela loppet. Jag visste att jag var tvungen att ta mig till nästa checkpoint vid Kieron men det verkade vara en oändlig sträcka dit.

Så här i efterhand har jag sett att sträckan jag tillbringade på detta sätt var 8 km. Det är också de märkligaste 8 km i mitt liv. När jag låg ner i ljungen och vilade så sprang små fjällripungar runt i lampans sken tillsammans med lämmlarna, så jag hade sällskap i varje fall. Jag måste nog varit en smått märklig uppenbarelse. Fjället är oerhört vackert men karg och ensamt på natten. Varje kilometer tog ca 20 minuter att avverka förutom första som tog 45 minuter då jag även bytte om. Strategin var hela tiden att gå en kilometer för att sedan lägga mig ner en stund för att kramperna skulle släppa. Jag var helt slut på energi och kunde inte dricka mer Tailwind, kände mig hungrig och hade med mig alldeles för lite flap jacks för att klara mig. Jag visste att det var farligt att ligga för länge och somna bort då jag var relativt kall fortfarande. Min kropp var helt slut och jag ville bara lägga mig och vara kvar där. Sträckan kändes oändlig, jag såg Karinvare passera väster om mig mig och Kieron på avstånd norrut, Siellanjunnji på höger sida om leden kändes oändligt lång. Men jag hade stenkoll på kartan för att se hur jag närmade mig Kieron vilket höll mig uppe.

När hade jag lyckats att passera bron över Siellajåkka och ta mig fram till checkpoint Kieron så hade det ljusna och värmen kommit åter. Jag bara föll ner på knä i lägret. Helt slut av vätan, de återkommande kramperna och frånvaron av energi. Klockan var nu ca fem på morgonen och jag visste att jag inte skulle hinna till klockan sex. Jag ville bara stanna här och bli hämtad. Jag blev oerhört väl omtagen här och fick vila i en sovsäck och blev istoppad lite mat. Jag hade inte tanke på att fortsätta, trodde att jag skulle stelna till helt. Mitt vänstra smalben var helt paj och svullet, jag är inte säker på exakt när det hände men tror det var när jag ramlade i vattendraget. Jag insåg att det inte var så lätt att bli evakuerad och tåget skulle gå 14.00. Fortfarande ingen mobiltäckning men vid 08:00 skulle de rapportera in att vi var där till oroliga anhöriga som väntade i målet.

Efter några timmars sömn bestämde jag mig att ändå ta mig i mål med en tältkamrat ifrån Arvidsjaur som heter Mikael. Även Caroline som sprang 120 km anslöt och vi tog oss an den sista sträckan mot Abisko tillsammans. Vi var helt slut, mitt smalben sprängde och kroppen var helt tom. Vi förundrades tillsammans över hur kilometrarna kunde krypa fram så fantastiskt långsamt. Vi kämpade oss fram de sista 17 kilometrarna tillsammans, Abiskojaure vid vår sida kändes oländligt lång. Vi fick se två renar de sista kilometrarna, de enda renar jag såg på hela sträckan.

Känslan att vara framme vid Abisko var obeskrivlig, sista sträckan upp till hotellet sprang vi i mål efter 30 timmar 31 minuter och 11 sekunder. Ganska långt ifrån mitt mål på 20 timmar men efter de här strapatserna var jag så oerhört lycklig över att gå i mål vid huvudataget. Målgången var fantastisk bra med mat och öl, jag orkade inte gå in i bastun. Jag hade haft problem med nästan allt som man kan få problem med i en ultra:

  • Ryggen
  • Ingen sömn natten innan
  • Skorna gick sönder
  • Helt slut på energi och hungrig
  • Nerkylning
  • Svullet vänster smalben
  • Kramper
Det här är ultra.

Det här är ultra.

Detta kanske var mer ett äventyr än ett ultra men det är ultra för mig när det är som bäst. Jag älskar kampen och så här mycket har jag aldrig fått kämpa. Det är en stark känsla att få kämpa så mycket men att ändå klara det. Att få kämpa och övervinna alla hinder som dyker upp. Det är mycket som kan hända i en ultra. Sällskapet med Caroline och Mikael den sista sträckan var ovärderlig, jag kände mig helt lappsjuk efter att varit själv så länge med lämmlarna och fjällriporna. Jag fick med mig ett minne för livet och mest kommer jag att minnas min drömlika färd på natten i pannlampans sken bland djuren.

Målgång.

Målgång.

Det finns ett antal aspekter med tävlingen som borde vara relativt för Tierra att fixa till nästa år. Alla löpare borde ha chip med GPS. Säkerheten var helt enkelt för dålig, tävlingsledningen hade dålig koll på vad löparna fanns och det slarvades med rapporterna vid checkpoints. Chip med GPS kostar lite mer men jag tror att de flesta gladligen betalar lite extra för det. Även om man inte har chip med GPS så är det enkelt att åtminstone skriva ner mellantider manuellt, det gör man på betydligt mindre lopp än så här. Mest kritisk är jag till sträckan vid Alesjaure där man skulle skråa ner. När vattenståndet är så högt så kan man inte instruera löparna att korsa över och då speciellt inte i mörkret. Sträckningen kan vara kvar men det är betydligt bättre att markera ner till leden så att man slipper korsa vattendraget. Det blir en tråkig historia om någon ramlar där speciellt då checkpoint Kieron bara kan rapportera in vissa tider via satellittelefon till tävlingsledningen vilka som har passerat. Det skulle även vara enkelt att trycka upp lite mer Tierra material och banners som står vid incheckning och vid andra ställen längs med banen och vid mål så att fler får upp ögonen för Tierra så det inte sväljs helt av Fjällräven Classic.

Utöver de mindre sakerna som är lätta att fixa till så är Tierra Arctic Ultra ett helt underbart lopp. Funktionärerna var grymt bra och det finns en genuin känsla bland tävlingsledningen att göra loppet riktigt bra. Det var även proffsig och bra personal vid alla checkpoints. Revanschlustan brinner djupt i mig och jag är redan taggad för en repris nästa år. Jag är oerhört stolt över vår ultratrio som övernattade i Kiruna och laddade tillsammans, Mikael Hedman knep en tionde plats på 18:30:33 och Marcus Davidsson på 27:e plats på grymma 21:17:00. Imponerande tider på så extrem bana. Rent tekniskt så registrerades alla tider över 24 timmar som en DNF så det går inte att se skillnad på riktiga DNF och de som gick i mål efter 24 timmar tyvärr i resultatlistan.

På måndagen efter loppet röntgade jag vänsterbenet men det var ingen spricka jag är bara rejält svullen, så den här veckan har jag haltat runt med ett leende på läpparna.

Om ni tittar på videon nedan så är det svårt att låta bli och anmäla sig…

Annonser