Black River Run 100 miles 2015

BRR 2015 blev tyvärr min första DNF men det blev en härlig upplevelse ändå tack vara allt som jag fick uppleva ifrån sidan av banan. Så här i efterhand skulle jag inte ha startat i loppet, jag är helt enkelt för sliten efter årets äventyr.

Förra året sprang jag som längst 7-8 mils lopp och i år har jag tagit mig igenom TEC 100 miles, High Coast Ultra och Tierra Arctic Ultra samtidigt som jag har tränat mer distans än någonsin. Utöver att jag gjorde mitt första 16-mils lopp så har jag alltså kört två 13 mils lopp på trail med många höjdmeter, det är en ganska kraftig ansats på ett år om man jämför med mitt tidigare år. Min första ultra på 50 km gjorde jag i maj 2014 då jag sprang Lindingö Ultra så det har minst sagt gått snabbt och utvecklingen har varit bra. Men det har kostat lite och jag har känt mig ganska trött och sliten sista månaderna, inte skadad men mer trött och sliten. Det har varit tufft att få till alla långpass.

IMG_5519

Micke lägger upp strategin med sin pacer och 32 mils hjälten Henrik Lowemark.

Motivationen var inte heller helt på topp inför BRR men jag valde att ställa upp ändå, det är fantastiskt roligt att träffa alla och att delta. Jag måste säga att jag var lite revanschsugen efter Tierra Arctic Ultra som var lite tuffare än jag tänkt och jag var även sugen på att komma under 24 h vilket jag misslyckades med 46 minuter på min 100 miles debut på TEC 100 miles.

Jag blev upphämtad 07:30 på lördagsmorgonen av Mikael och Marcus. Planen var att Mikael skulle gå i mål en 5 timmar innan oss och sova för att sen köra hem alla på söndagen. Det är tredje loppet vi kör ihop nu men än så länge har aldrig alla tre klarat något lopp samtidigt. Väl framme i Västerås registrerade vi oss och gjorde oss hemmastadda i tältet. Det är alltid en hel del småfix innan start. Ska jag köra med shorts, trekvarts byxor eller lång byxor? Vad behöver jag ha med mig ut på varven i början osv. I och med att jag spran BRR 50 miles förra året så hade jag ganska bra koll på bansträckningen. I år var det extra kul då det var så många jag kände som skulle springa 100 miles  för första gången. Av de löpare jag kände till så trodde jag starkt på Niklas Holmström som vinnare av 100 miles, han har en enorm kapacitet och det skulle senare visa sig att han vann ganska överlägset med den åttonde bästa svenska 100 miles tiden 16:31:22!

De tre musketörerna innan start.

De tre musketörerna innan start.

Första varvet var ganska lugnt, jag la mig i mitten någonstans och kände mig ok i kroppen. Jag hade sällskap en bit med Frederic, Gert, Katrin och vinnaren av damklassen Gunilla. Första varvet kändes helt ok i kroppen men redan på andra varvet efter 20 km kändes det rejält sämre. Jag kände mig stel i vänster höftböjarmuskel och det blev gradvis värre. Detta var inte den typ ultraont som går över efter ett tag utan jag förstod att det skulle bli problem. Jag fick släppa iväg de flesta jag sprang med då jag fick dra ner på tempot.

I slutet på varv 2 öppnade sig ett rejält skyfall och stigarna blev som lervälling i en bäck. Jag hade planerat att sluta redan efter varv 2 men bestämde mig för att ändå prova ett varv till. Fick lite sällskap av Bertil ett tag men var tvungen att börja gå och fick mer och mer släpa vänster ben efter mig. Efter halva varv 3 så tog jag beslutet att hoppa av och tog genvägen vid bron och gick de sista 2 km och bröt efter ca 45 km. Det var egentligen ett ganska lätt beslut som jag inte ångrar så här i efterhand, att släpa benet efter mig i 11 mil till kändes inte som ett alternativ.

Nu var klockan bara runt 4 på lördag eftermiddag och jag bestämde mig för att åka hem till Stockholm och sova för att sen åka tillbaka och titta på målgångarna. Jag hann se  några varvningar innan jag fick skjuts till stationen.

Jag ställde larmet till klockan tre på morgonen på söndagen. Tyvärr hade redan Niklas gått i mål då men jag skyndade mig för att se Mikaels målgång. Jag kom dit precis i tid strax innan fem på morgonen för att se Gunilla Axelssons målgång på 18:53:06. Jag är sjukt imponerad av hennes löpsteg, det såg så lätt ut när hon sprang.

Sen fick jag se Mikael gå i mål och vilken målgång det var. Jag höll på att missa målgången då jag räknade på att han skulle springa på 20 timmar men han klarade precis sub 19 och gick i mål med sin pacer Henrik. Det var en väldigt känslosam målgång och det är sällan man ser så många vuxna gråta som vid målgången av 100 miles. Speciellt när man går i mål för första gången på 100 miles som är en speciell känsla. Kroppen är helt slut på energi efter att man har pressat sig till det yttersta i upp till ett dygn. För Mikaels del var den en extra stor revansch då man misslyckades på sitt första försök på TEC. Om någon var värd att gå i mål denna gång så var det verkligen Mikael, en imponerande insats. Efter målgång fick vi bädda ner Mikael i en sovsäck för lite välbehövd vila.

Mickes första 100 miles och sub 19!

Mickes första 100 miles och sub 19!

Det var kul att få höra en del om Badwater där Mickes pacer Henrik Lowemark var med som pacer. Jag kan inte säga att den värmen lockar mig så mycket men Henrik gjorde även en hjälteinsats när han klarade av 200 miles i Täby, man blir lite sugen…

Jag fortsatte att stå vid målgången för att se folk varva och gå i mål. Det är första gången jag har haft förmånen att stå där brevid och uppleva allt. Se kampen i löparnas ögon vid varvning, viljestyrkan när de ger sig ut på ett nytt varv och tårarna när de går i mål. Jag fick även chans att heja på min ultrakompis Caroline Elgán som jag spenderade de sista 20 km med på Tierra. Trots att hon var ganska sliten så gick hon ut igen trots att det var tre varv med Coyntha som pacer. Men det krävdes en hel del övertalning ifrån flera personer. Tyvärr fick Caroline bryta senare men det var en riktig kämparinsats och jag trodde att hon skulle bryta efter varv 7.

En sammanbiten målmedveten Bertil varvar.

En sammanbiten målmedveten Bertil varvar.

Timmarna innan solen gick upp var tuff för det flesta. Många var blöta efter det tidigare regnet och det låg en rå kall kyla över Västerås. Det var en tuff bana i år med mycket lervälling att kämpa sig igenom. Katrin Engelmark gjorde med en imponerande debut på 21:12:06, imponerande stabil fart hela loppet. Jag var lite orolig för Bertil ett tag som låg och vilade i stugan med två varv kvar efter att han hade blivit lite yr men han kom igen och gjorde en fantastiskt debut på 100 miles.

Katrin med pacer efter målgång.

Katrin med pacer efter målgång.

Gert och Frederic som hållt ihop större delen av loppet fick skiljas åt efter ca 10 mil och Frederic klarade bältesspännet med marginal på tiden 22:52:46. Även Gert kämpade sig i mål och han var rejält sliten inför sitt sista varv men glad som vanligt. Det är något speciellt att se löparna ge sig ut på sitt sista varv i gryningen.

Gert tar sitt sista varv.

Gert tar sitt sista varv.

Så BRR 2015 handlade inte så mycket om mig utan istället om alla mina vänners fina insatser på loppet. Så många starka debutanter på 100 miles och alla som kämpade sig igenom loppet trots stora svårigheter. Ett stort grattis till er alla. Även alla som kämpade men som inte nådde hela vägen fram. Jag tror att det var Rune Larsson som sa att man måste älska kampen och det kan jag verligen hålla med om. En ultra är till många delar en kamp under en väldigt lång tid. Det finns inte utrymme för tvivel eller att göra så många misstag.

En glad Frederic i mål.

En glad Frederic i mål.

Nu behöver jag ta mig en lång funderare på vad som blir mitt nästa mål. Helt klart är att det är något som behöver vara ganska utmanande så att jag blir motiverad. Inför TEC 100 miles så var motivationen på topp, löpningen var allt jag tänkte på dygnet runt. Allt jag gjorde hela veckan lång gick ut på att förbereda mig mentalt och fysiskt för 100 miles. Jag behöver den typen av mål igen. Jag blir inte lika motiverad av tidsmål som att klara sub 24 eller sub 20 på 100 miles, det handlar nog snarare om längre lopp eller lopp med lite annorlunda terräng. Jag har i varje fall en del idéer som jag kommer att skriva om längre fram.

Jag har också fått mig en fundering kring hur jag tränar, jag har länge kört på tre kortare pass strax över 10 km i veckorna och två längre pass på helgen. Framförallt de dubbla långpassen på helgen har slitit en del. Jag har insett att många springer en ca 10 km varje dag istället med långpass ibland med goda resultat och det sliter betydligt mindre på kroppen. Inför min första 100 miles var det viktigt med alla långa långpass men nu blir det mest psykologiskt.

Prisutdelning på McDonalds.

Prisutdelning på McDonalds.

Ett stort tack till Västerås LK och eldsjälar som Bo och Henrik som gör att vi får ha kul en hel helg! Det är en fin bana som är skapad i Västerås och det är svårt för någon som inte har sprungit den att se magin i en bana där man lär sig varje sten och krök efter ett tag.

Jag avslutar rapporten ifrån årets upplaga av BRR med ett citat ifrån Caroline:

Det jag särskilt vill framföra är att jag anser att ultralopp gör oss till bättre människor på många olika nivåer om vi är tillräckligt uppmärksamma. Jag anser att vi får chansen att lära oss hur fenomenal kroppen är, hur viktigt näringsintag-/upptag är för vår perception av omvärlden, oss själva och vår förmåga, vad tillskott av värme och cirkulation gör för vår led- och muskelfunktion, hur mycket vi kan träna mentalt och förbereda oss inför det vi i livet utsätter oss för (både självvalt och tex under kris), hur oändligt många sätt det finns att förbättra vår egna förmåga till att möta omvärlden och det vi möter på vägen, hur vår hjärna agerar under trötthet och mkt mkt mer… Jag är vare sig superatlet, läkare eller hjälte, men en sak vet jag med säkerhet och det är att ”ultralopp”, baserat på mina erfarenheter, bidrar till många många positiva -såväl direkta som indirekta – hälsoeffekter. Att lyssna på kroppens signaler och att söka urskilja dessa från farliga signaler är för mig själva monumentet till ultralopp.

 

 

Annonser