TEC 2016 race report

Starten TEC 2016

Starten TEC 2016

Det är alltid roligare att skriva en rapport ifrån ett lopp som har gått bra och mindre roligt att skriva om ett lopp som inte har gått bra. Men desto viktigare är det att skriva även om de lopp som gått dåligt för att lära av det som har gått fel. Det blir lite terapi också att få skriva av sig upplevelsen.

Den här gången gick det fel riktigt tidigt i loppet och jag hämtade mig aldrig riktigt ifrån det, men jag lärde mig några nya saker. En stor brist i min uppladdning var till att börja med att jag inte fick till den träningen jag skulle ha haft i februari. Jag hämtade mig dock ifrån min dipp i februari men den stora bristen var mentalt.

För att genomföra ett 100 miles lopp så behöver man mentalt vara på topp och det var jag inte denna gången. Förra året när jag genomförde TEC 100 så var jag förberedd mentalt på ett helt annat sätt. I år kände jag mig väldigt sliten efter flera veckors hårt jobb både i veckorna och sent på nätterna på helgerna. Sömn brukar också vara en viktig faktor för mig sista veckan innan loppet. Jag fick till bra sömn de sista dagarna men låg kraftigt minus efter de senaste veckornas jobb. Trots detta så hade jag kvar mina mål som jag hade satt, det hade varit bättre att revidera dessa innan loppet. Mitt A-mål var sub 20 timmar, B-mål sub 24 timmar och C-mål att ta mig runt.

I tillägg till detta så öppnade jag för hårt. I mina tidigare lopp så har jag haft ett större fokus på att bara ta mig runt och inte brytt mig om tiden lika mycket. Nu lät jag fixeringen vid tiden ta över vilket förstörde min motivation helt att bara ta mig runt.

De första tre varven gick bra, för bra och för snabbt. Redan i slutet av tredje varvet så väggade jag. Höftböjarna och benen var helt slut för att jag öppnat för hårt och jag fick ingen fart vid huvudtaget. Redan här släppte jag tanken på sub 20 men var fortfarande motiverad för sub 24 och tänkte att jag fixar några dippar och långsamma varv om jag bara får fart igen. Tyvärr fortsatte den dåliga trenden och efter fem varv var jag beredd att bryta. Jag tänkte ändå att jag fick försöka mig på ett sjätte varv som gick ännu sämre. Trots det blev jag övertalad att få på mig pannlampan och ge mig ut på ett sjunde varv. Jag kunde springa hjälpligt på sjunde varvet tack vare att jag fick sällskap med Daniel i mörkret. Det är något speciellt med TEC-banan i mörkret. Efter ett tag tappar man kontroll och uppfattning var man är på stigen. Pannlampan bara vaggar sakta framåt över rötter och sten och allting runt om dig är totalt svart. Fåglarna har tystnat under natten innan de sätter fart igen i gryningen. Efter mitt sjunde varv insåg jag att även sub 24 var kört och jag kunde inte uppbringa någon motivation till att bara ta mig runt och bröt.

Efter första varvet fortfarande pigg.

Efter första varvet fortfarande pigg.

Energin hade jag aldrig något problem vid huvudtaget med under loppet. Jag fick i mig Tailwind, gel,  en massa hamburgare och någon våffla så den biten fungerade som det skulle.

Efter att jag hade brutit så stannade jag kvar i tältet och hjälpte de löpare som var kvar så gott jag kunde. Det är roligt att hjälpa till i tältet speciellt under timmarna på natten när det behövs som bäst. Det finns något att göra hela tiden, räkna på tempo och sluttider när folk blir trötta i huvudet, hjälpa till med energi och lite pepp.

När man står i tältet så får man se enorma prestationer och både folk som misslyckas och lyckas. Löpare som ger sig ut på ännu ett varv trots att de är helt slutkörda. Löpare som är helt tomma på energi efter att ha kräkts, blivit nerkylda eller bara allmänt slutkörda. Många klarar av att hämta sig ifrån detta men ibland har det gått för långt och de måste bryta. Bitterheten är ofta enorm, flera månaders stenhård träning, sena kvällar och tidiga morgnar och hela helger som försvinner i träningen. Besvikelsen efter att ha lagt ner så mycket tid blir stor. I den situationen känner man starkt med alla löpare som måste gå bort och få sina chips bortklippta ifrån skorna. När man ser 200 miles löpare som tvingas bryta då de inte har någon chans att klara tidsgränsen får man också lite perspektiv. Att få bryta när det bara återstår några varv efter att ha kämpat i nästan två dygn och gjort enorma prestationer på över 25 mil är också tungt men fortfarande en enorm prestation oavsett.

Pizza och öl

Pizza och öl

Samtidigt är det glädjande att se de vänner och andra som lyckas så fantastiskt. Jag tänker t.ex. på Mikael Hedman som joggade in på en imponerande femteplats på 18:41:35, Jessica Fremnell som på sin 50 miles debut gör 9:04:57 bara ett fåtal minuter efter tvåan och Susanne Lorinder som vann damklassen som hon satsade så hårt på. Jag fick även förmånen att se Sten Orsvärn gå i mål på 200 miles på 39:23:02 nytt TEC-rekord, men jag kommer att minnas när Sten gick ut på sist näst sista varv mer än själva målgången, det var helt otroligt. Sten hade sånt enormt fokus i blicken och stannade knappt till i tältet innan han kastade sig ut på sista varvet.

Tro det eller ej men Marcus gick ut på ett varv till efter denna bilden.

Tro det eller ej men Marcus gick ut på ett varv till efter denna bilden.

Tack som vanligt till alla fina duktiga funktionärer och arrangörer. Ett speciellt tack till Becker och Lowemark som på ett bra sätt peppade mig och fick mig att ge mig ut på nya varv. Becker vet vilka knappar han ska trycka på: ”Du vet Joakim en del bryter för att det regnar lite. Det är väl inte du? Det krävs väl lite mer för att du ska bryta? Ok nej det krävs lite mer, jag ger mig ut igen då…”. Tack alla som stannade till i mörkret och frågade hur det var ute på banan, sådant betyder mycket.

Mikael Hedman med sitt guldspänne som han förtjänat

Mikael Hedman med sitt guldspänne som han förtjänat

Att bara att ställa upp i en lång ultra är modigt, att våga satsa och göra det. Många springer i många år utan att riktigt ta steget. Så alla som bara vågar satsa och försöka är en vinnare i mina ögon. Ultra är oerhört tufft och framgång är inget som är garanterat trots att du har gjort träningen som krävs innan. Det är mycket som kan gå fel och som måste stämma. Ultra kräver en enorm ödmjukhet inför utmaningen. Även i ett lopp som TEC med fin support i tältet och även om du lyckas få med dig en pacer så är du i slutändan ensam ute på banan i mörkret. Du kanske fryser, är låg på energi, tappat alla krafter fysiskt eller mentalt, den enda som kan fixa det och komma vidare är du själv.

Bitterhet är en lyx men jag tycker att man har råd att vara lite bitter en liten stund, jag är mentalt stark och är bitter att jag inte fick visa det även denna gång. Jag har redan börjat passera fasen av bitterhet och istället växer en enorm revanschlust inom mig. Nu är det satsning på Trans Scania som gäller och det finns inget som kan stoppa mig för att genomföra det. Jag har redan börjat lägga upp planerna och kommer att satsa på en del viktminskning, mer löpträning (ska släppa min fixering vid tempo, bara löpa på tid och distans) och mer specifik styrketräning.

Annonser