Barfotalöpning

Jag är ingen fanatisk barfotalöpare och jag springer egentligen inte endast barfota utan med minimalistiska skor. Däremot har barfotalöpning och löpning med minimalistiska skor hjälpt mig att komma tillbaka till löpningen på ett helt annat sätt som jag vill dela med mig av. En del är noggranna med att skilja på barfotalöpning och löpning med minimalistiska skor men i och med att jag inte är någon fundamentalist så blandar jag orden friskt.

Det är mycket som påverkar vår löpning och alla har sina individuella förutsättningar och behoven skiljer sig åt. Jag är övertygad om att att springa med minimalistiska skor är ett alternativ som ska betraktas seriöst. Men det är så mycket mer än skorna som spelar roll kroppsbyggnad, längd och annan anatomi, skorna är trots allt bara en parameter.

Julen 2012 hade jag gett upp löpning helt. Hur jag än gjorde så slutade det alltid med att jag skadade mig och fick sluta att springa. Jag provade allt möjligt och tyckte att jag hade gjort allt rätt men det hjälpte inte. Jag plågades framförallt av löparknä men hade fått ihop 543 km under året. Jag provade att vila, köra rehab men ingenting hjälpte, efter 5-6 km så var det kört. Detta var andra försöket att kunna börja med löpträning på allvar. Jag tyckte att jag hade gjort allt rätt. Började försiktigt, ökade lite i taget och tog hjälp av kloka råd och träningsprogram. Men nu hade jag gett upp helt och börjat att förlika mig med att jag aldrig skulle kunna springa mer.

Under julen så fick jag i varje fall låna boken Born to Run av Christoper McDougall av min granne. Jag började läsa boken med lite blandade känslor. Varför skulle jag läsa en bok om löpning när jag ändå inte skulle kunna springa igen? Jag blev snabbt tagen av boken. Först verkade innehållet helt galet, det handlade om folk som sprang både 8 mil, 16 mil och till och med mer. Det lät som det handlade om några avlägsna supermänniskor. Men desto mer jag läste om den forskning som finns i boken desto mer började jag fundera. Varför skulle jag inte kunna springa så där? Nu fanns det inte i min vildaste fantasi att jag skulle kunna springa 8 eller 16 mil, men jag kanske skulle kunna klara av en marathon?

Jag började läsa frenetiskt på nätet om barfotalöpning och minimalistisk löpning. Bland det som jag stötte på först och som jag gillade bäst var Lee Saxby och hans Vivobarefoot Training Clinic. Många bra videoinstruktioner och gratis material.

Samtidigt så var nätet fullt av varningar för att springa minimalistiskt. Jag läste mycket om detta också för jag ville inte skaffa mig nya skador. Majoriteten av det jag läste om var löpare som inte hade tagit det tillräckligt lugnt i övergången till barfotalöpning och skaffat sig skador genom att stressa kroppen. Så jag började mycket lugnt, den första maj 2013 sprang jag 1 km i ett par Vivobarefoot Evo II. Innan dess hade jag övat upp flera muskler i vaderna och fötterna för att göra övergången enklare.

vivofirstrun

Första passet

 

Jag ökade distansen efter hand och körde en del pass helt barfota också. Den 23 juni 2013 sprang jag mitt första pass på 10 km i barfotaskor.
Jag fick tänka mycket på löptekniken, små korta steg (180 nedslag/min), hållningen, armarna och blicken. Samtidigt övade jag mer och mer på att springa i terräng för att få en variation.

Efter detta så rullade det egentligen bara på. Jag började träna efter ett träningsprogram för att klara av ett marathon och den 23 februari 2014 (10 månader efter min start) klarade jag av det målet på ett mixat underlag av stig, asfalt och grus. När jag hade nått det här målet så tänkte jag att det kunde inte vara alltför svårt att klara 50 km med? Så jag körde vidare och anmälde mig till Lidingö Ultra Marathon 50 den 3 maj 2014. Vid det här laget hade jag kommit förbi fasen där jag lärde mig en ny löpteknik utan istället gett mig in i ultralöpningens värld som gav helt nya utmaningar i form av näringsintag m.m. Det var en tuff premiär men jag klarade av det.

När jag väl hade klarat av 50 km så anmälde jag mig till Jättelångt 68 km 14 juni 2014 som jag fullföljde och i september 2014 sprang jag även 50 miles i Västerås på Black River Run. Jag har ändå varit säker på att klara av de utmaningar som jag tagit mig för men nästa utmaning TEC 100 miles 18 april 2015 kommer att kräva något extra av mig. Om jag klarar den utmaningen så är det nästan exakt två år efter jag började med barfotalöpning.

Jag tror att en framgångsfaktor har varit att jag gick ifrån noll och ökade därifrån. Det är säkert svårare om man är van vid en stor mängd löpning varje vecka. Det är i och för sig möjligt att byta något av de kortare passen mot barfotalöpning. Men jag tror det är viktigt att träna upp vader och hälsenor och endast ta korta korta sträckor i början.

Har jag varit skadad sen jag började? En kategori problem hade jag nog sluppit om jag lärt mig att köra excentriska tåhävningar ifrån början. Jag hade problem med hälsenorna helt i onödan egentligen. Numera kör jag det regelbundet. Jag har även överansträngt en muskel men det tror jag mer är relaterat till att jag körde för hårt en period. Att springa med barfotaskor är självklart ingen mirakelkur det är fullt möjligt att skada sig ändå. Jag har haft en känning av mitt löparknä men det var när jag sprang snabbt under intervallträning. Numera tar jag det lugnare med de snabbare passen. Jag vill trots allt springa långt och långsamt.

Under 2013 fick jag ihop 1010 km och under 2014 2240 km, alltså dubblerad mängd varje år. 2014 var alltså mitt första marathon och första ultraår! Jag har fortsatt springa med Vivobarefoot och har några olika varianter för trail osv. Jag gillar Vivobarefoot då de har en stor tåbox och tunn sula.

Jag skulle nog inte ha några problem att springa i några helt andra skor både med mer dämpning och mer drop (mer drop är jag mer tveksam till) då jag tror jag kan behålla samma löpteknik, men just nu vill jag inte ändra något som fungerar bra. Jag hoppas att fler kan få upp ögonen för de möjligheter som barfotalöpningen erbjuder även om det bara är ett verktyg bland många inom löpning.

Annonser